Klockan är fem i Grebbestad och dimman ligger kvar över fjorden. Båten glider ut utan att någon säger något. Det är för tidigt för ord, och ostronen ligger där de alltid har legat, på tre meters djup där det kalla vattnet möter sanden.
Anders har dykt efter ostron i tjugotvå vintrar. Han plockar dem en och en, för hand, och lägger tillbaka de som är för små. ”Det finns ingen genväg”, säger han när vi är tillbaka vid bryggan, med frusna fingrar runt en kopp kaffe.
Ett ostron smakar av exakt det vatten det har vuxit i. Därför går det inte att fuska.
Från bryggan till bordet
Tre timmar senare står ostronen på is i vår matsal. Vi serverar dem nästan som de är: lite äppelvinäger, några droppar olja på dill och ingenting mer. Allt annat skulle ta bort det som gör dem speciella.
Säsongen är kort. När vattnet blir varmare i maj tar vi bort dem från menyn och väntar till hösten. Det är ett av få ställen där vi låter kalendern bestämma helt.
